Det har gått en månad. Den kvava lukten av instängd luft slår emot mig när jag öppnar dörren till den lägenhet som har varit mitt hem i närmare ett och ett halvt år. Landskapet som möter mig är detsamma som när jag lämnade det. Flyttkartongerna står i hög vid garderoben, och jag vet att den understa innehåller i stort sett bara böcker, och den mittersta innehåller DVD-filmerna jag packade ned kvällen innan taxin hämtade mig och vovven.
Jag behöver inte gå in för att veta att vardagsrummet är ovanligt tomt. Tavlan med HR Giger postern som följt mig i närmare sex år hänger inte längre på sin plats mellan sovrumsdörrarna. Jag minns hur jag plockade ned den strax innan jag låste dörren och gick ut, som en symbolisk markering att det verkligen snart var slut. Istället finns där bara en stor yta, en gång målad i en färg som någon måste uppfattat som vit men som under flera år av misshandel övergått till en smutsig och fläckig nyans som snarast för tankarna till surnad grädde. De skira turkosa gardinerna är nedplockade och rutorna gapar stora och tomma, mattan är ihoprullad och inlagd i det andra sovrummet tillsammans med soffkuddarna.
Allt är precis som jag lämnade det, och samtidigt får jag känslan att jag kliver in i en helt annan tid.
På diskbänken står ett myller av saker. Kryddor, teburkar, köksredskap och glas står om vartannat i den röra de lämnades i då allting inte hann packas ned. Trots att jag kan se ett fint lager damm locket till Santa Marias basilika ser de lika ivrigt väntande som samma dag de plockades ut skåpen. Det är som om de längtar efter att packas ned.
Allting i rummet verkar längta efter att få packas ned.
Det enda som är i princip orört är soffbordet och bokhyllan, som jag köpte på IKEA för någon månad sedan. Den enda skillnaden är att ljusstakarna som stod på byrån nu står i bokhyllan, och det första jag gör är att ställa tillbaka dem. Någon form av hemtrevnad måste det vara.
Kvällen går. I början flyttar jag saker, packar ned saker jag inte vill ha, ställer undan disk som blivit kvar, sorterar papper som legat på hög, men efterhand så avstannar det. I hela huset finns nu bara två bebodda lägenheter kvar. Resten har packat ihop och gett sig av, bland dem de som varit mina vänner det senaste året. En blick ut genom fönstret avslöjar de mörka fönstren i huset mitt emot, och det känns märkligt vemodigt att det nu inte längre finns någon kvar som kan råka se mig när jag dansar för mig själv i köket.
För dansar gör jag. Till och med ikväll. Desperat, och innerligt, som en vrålande utmaning mot den hårda världen utanför. Jag slutar inte förrän Den Svenska Björnstammen mjukt vaggar mig ned till verkligheten, och sätter ord på mina känslor över att vara tillbaka.
Det finns en annan sida
Det finns nånting jag aldrig ser
Men jag vill inte veta vad
För därifrån syns längtan mer
Men om jag tar mig från en sviken dröm och hit igen
Så kanske jag kan känna meningen med tystnaden
Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina tankar
fredag 16 mars 2012
lördag 26 november 2011
The Meanest Thing Ever
I have a neighbour in 22d. He's a couple of years younger and an ex-ranger, but despite his history a pretty nice guy. This guy has a tv that is almost the size of mine - that is, huge - and he has placed said tv on the opposite wall from my window. This gives opportunities for great entertainment. For one thing, I can turn on my tv and if turn around and look out the window it's as if I am in the next building.
It is awesome.
I noticed tonight that the lights in his appartment was on again, and the tv was showing some Discovery survival show. I couldn't resist writing to him on facebook.
Sometimes I turn off all the lights, sit down by the kitchen table with a bowl of popcorn and just enjoy the show. It's like the movies, just better.
I continued;
The best times are of course those late Wednesday evenings or weekends mornings, when you somehow have gotten some lost womanly figure to follow you home. Don't get me wrong, I am not that dirty. But I do appreciate the awkward scenes in the morning, that moment when you see eachother in daylight for the first time, and the miserable thing has to crawl her way back to her little hole.
And I really didn't lie that much. The Next Mornings can indeed be a Spectacular, Spectacular.
One morning last summer I came over to 22d for a breakfast check-up, and found the guys cradled in Kerosene's appartment. As it turned out, Kerosene had broughts friends from home over this weekend, and they had all went out last night and hooked up some chicks whom they had brought home. The next morning the girls had been late getting up and before they had been able to sneak out people had already started showing up in the living room, through which you have to pass to get to the front door.
By the time I came over it was eleven in the morning, the girls were still in their rooms, and by now the entire house was gathered in their couch watching downloaded episodes of Blue Mountain State - includning the guys who had picked them up - all waiting to see the "picks".
I had to give it to you, those homeboys - though edmittingly looking pretty good - were no good guys.
They were mean motherfuckers.
One of them eventually took a tour into the two rooms to check in on the girls, but when he came out he told us he had psyched them out and let them know how "everybody was outside, waiting for them", which of course made them want to lock themselves in and stay until death. I'm surprised neither of them tried to vinch themselves from the windows.
They didn't however, and suddenly the doors opened, almost simultaneously, and two very uncomfortable young women, dressed in what was unmistakenly Last Nights Outfit, reluctantly emerged.
It was brutal.
Nobody said much. We just watched them mumble a quiet hi to their suiters from last night, flinch whenever they met somebody's gaze and scutter out like two kicked puppies, probably never to be seen near this place ever again.
I did feel sorry for them, knowing these guys and vaguely remebering what it was like to be a young and insecure girl filled with complexes and selfdoubt, I realized deep down that although the talk was Standard Operation Procedure for us, it must have been devastating for a girl that young to face all those smirks without one friendly face.
Not even mine.
I am still a bit ashamed over it, that not even I - a girl like them - could find it in my heart to put on a friendly face. Sometimes I wish I'd had the guts to go into those rooms and tell them "Hey, those guys are idiots who think they are something. I know you're scared, but, really, the best thing you can do right now is to get out there, grab a beer and slump down in the couch among them with a 'Wuzzups, dudes? What are we watching?'."
But right there and then, I was a jarhead too.
It is probably the meanest thing I have ever done. It will most certainly weigh heavy on my record for gettin into heaven, and I have no decent excuse for it, other than that sometimes - just sometimes - is so satisfying to be an asshole.
It is awesome.
I noticed tonight that the lights in his appartment was on again, and the tv was showing some Discovery survival show. I couldn't resist writing to him on facebook.
Sometimes I turn off all the lights, sit down by the kitchen table with a bowl of popcorn and just enjoy the show. It's like the movies, just better.
I continued;
The best times are of course those late Wednesday evenings or weekends mornings, when you somehow have gotten some lost womanly figure to follow you home. Don't get me wrong, I am not that dirty. But I do appreciate the awkward scenes in the morning, that moment when you see eachother in daylight for the first time, and the miserable thing has to crawl her way back to her little hole.
And I really didn't lie that much. The Next Mornings can indeed be a Spectacular, Spectacular.
One morning last summer I came over to 22d for a breakfast check-up, and found the guys cradled in Kerosene's appartment. As it turned out, Kerosene had broughts friends from home over this weekend, and they had all went out last night and hooked up some chicks whom they had brought home. The next morning the girls had been late getting up and before they had been able to sneak out people had already started showing up in the living room, through which you have to pass to get to the front door.
By the time I came over it was eleven in the morning, the girls were still in their rooms, and by now the entire house was gathered in their couch watching downloaded episodes of Blue Mountain State - includning the guys who had picked them up - all waiting to see the "picks".
I had to give it to you, those homeboys - though edmittingly looking pretty good - were no good guys.
They were mean motherfuckers.
One of them eventually took a tour into the two rooms to check in on the girls, but when he came out he told us he had psyched them out and let them know how "everybody was outside, waiting for them", which of course made them want to lock themselves in and stay until death. I'm surprised neither of them tried to vinch themselves from the windows.
They didn't however, and suddenly the doors opened, almost simultaneously, and two very uncomfortable young women, dressed in what was unmistakenly Last Nights Outfit, reluctantly emerged.
It was brutal.
Nobody said much. We just watched them mumble a quiet hi to their suiters from last night, flinch whenever they met somebody's gaze and scutter out like two kicked puppies, probably never to be seen near this place ever again.
I did feel sorry for them, knowing these guys and vaguely remebering what it was like to be a young and insecure girl filled with complexes and selfdoubt, I realized deep down that although the talk was Standard Operation Procedure for us, it must have been devastating for a girl that young to face all those smirks without one friendly face.
Not even mine.
I am still a bit ashamed over it, that not even I - a girl like them - could find it in my heart to put on a friendly face. Sometimes I wish I'd had the guts to go into those rooms and tell them "Hey, those guys are idiots who think they are something. I know you're scared, but, really, the best thing you can do right now is to get out there, grab a beer and slump down in the couch among them with a 'Wuzzups, dudes? What are we watching?'."
But right there and then, I was a jarhead too.
It is probably the meanest thing I have ever done. It will most certainly weigh heavy on my record for gettin into heaven, and I have no decent excuse for it, other than that sometimes - just sometimes - is so satisfying to be an asshole.
söndag 20 november 2011
Det tysta kriget
I dagens ledare i SvD undrar Claes Arvidsson varför det är så tyst om det svenska soldaterna i Afghanistan. Trots att insatsen pågått sedan 2003 och över tjugo kontingenter har sänts ned till det krigshärjade området med svenskt manskap, utrustning och vapen så har svenska medier varit förbluffande tysta om saken. Enbart när de två första svenskarna som omkommit under strid fallit blåste debatten upp i medierna. Detta skedde i ironisk samklang med värnpliktens avskaffande och i samma veva som de två svenska officerarna transporterades hem kopplades yrkessoldaterna ihop med det meningslösa våldet, och istället för de pliktade soldaterna så omvandlades det svenska försvaret till att plötsligt bestå av våldsälskande legoknektar. För man måste väl vara lite störd i huvudet för att ha ett jobb som innebär att döda människor?
Sorgen efter de två döda kamraterna revs ytterligare upp av svenska mediers paranoia och hetsen kring kulorna som dödat soldaterna, och gruppen som var kvar i afghanistan fick istället för sin nations tacksamhet för sin insats utstå hemlandets misstänksamhet över att de dödat två av sina kamrater.
För så går det ju till. Så har vi sett på film.
Johanne Hildebrant var den enda som vågade stå rakryggat på soldaternas sida i den kommande stormen. Genom allt som hänt har hon envetet ihärdat att den verklighet som soldaterna möter nere i afghanistan skiljer sig närmast diametralt från den sanning vi upplever när vi går på bio hemma i sverige. Jag hamnade i diskussion med en bekant för ett tag sedan då jag snart fick höra de svenska styrkorna beskrivas som "smågrabbar" som åker ut och "massakrerar 'talibaner' [...], spränger småflickor i luften, förstör civilbefolkningens hem och boskap", allt för att få sig ett "spännande äventyr" där de huvudsakliga uppgifterna var att "kollar på porr i grupp och skjuta med stora vapen".
Alla har naturligtvis rätt till en åsikt, men jag finner det minst sagt bekymrande att höra ett sådant uttalande från någon som studerar juridik vid Lunds Universitetet. Om någor påvisar detta att uppfattningen om den svenska styrkan i Afghanistan är klart bristfällig, gränsande till skadlig.
Mycket av detta skulle väl kunna spåras till det svenska försvarets tradition slutenhet gentemot det övriga samhället. Det svenska försvaret har alltid varit måna om att dess verksamhet "bör" - vilket man i SäkI utläser att "'bör' skall utläsas som 'skall' om inte andra tungt vägande skäl föreligger" - ske på en "need to know"-basis. Detta ger två tydliga konsekvenser; dels att det naturligtvis föreligger en högre säkerhet runt verksamheten eftersom insynen är så knapp, men numera även i växande takt att den stora majoriteten av befolkningen inte vet någonting om sin försvarsmakts verksamhet bortsett från vad de kan snappa upp från andra källor. Så länge det rådde värnplikt gjorde detta inte så mycket eftersom hälften av befolkningen gavs god insyn i och med mönstring och värnplikt, men sedan nedskärningarna under tvåtusentalet har andelen som gjort militär tjänstgöring stadigt sjunkit, och med de även den andel som överhuvudtaget vet vad försvaret gör. Nu börjar de bli många.
Och hur skall man beskriva en livsstil som soldat eller officer för någon som aldrig varit borta från civilisationen tillräckligt länge för att se solen gå upp igen eller varit mer än en halvtimme från nästa cappuccino? Hur beskriver man den intensiva stressen i strid för någon vars uppfattning om stress är panikpluggandet på biblioteket sista två dagarna innan tentan? Hur förklarar man att de svenska soldaternas uppgift i Afghanistan är att stödja och hjälpa civilbefolkningen till en stabil tillvaro när samhället bara ser hjälmar, stridsvästar och AK-5:or?
Mina vänner och kollegor som varit nere i Afghanistan de senaste missionerna har alla kommit tillbaka och talat sig varma om Johanne Hildebrant och hennes engagemang och stöd. Alla har de velat komma ned till Afghanistan, och alla har det - tack och lov - återvänt med livet i behåll. Jag är glad och stolt över både dem, och deras insats. Trots deras beskrivningar av damm, leda, instängdhet och rutin gränsande till vansinne har jag ännu inte träffat någon som inte vill återvända. De är inga testosteronstinna våldsivrare. De är män och kvinnor i tjugo- och trettioårsåldern med flickvänner, bilar och villor i förortsområden. De tränar, går på bio, läser morgontidningen och skrattar åt ordvitsar. De går på stan och köper kläder, de huttrar till då de ser regnet på morgonen och klagar på att kaffet är slut.
Faktum är att hur mycket du än vill förneka det, när allt kommer omkring är de precis som du.
Så när Claes Arvidsson undrar varför det är så tyst om soldaterna är det lätt att dra slutsatsen att svaret grundar sig i att ingen är intresserad av att lyssna. För Sverige är ju ett sådant humant land, så rättvisa och jämställda och befolkat av idel Vuxna Människor som ju vet att man inte löser några problem med att kriga och slåss. Att vi är en av världens största vapenexporter är ju inte relevant i frågan. Ja, det är ju inte vi som avlossar skotten.
Att biståndsorganisationerna ofta inte kan ta sig fram utan militär eskort och beskydd nämns inte. Att talibanska krigsherrar ofta håller sig borta från svenskhållna territorier som istället får möjlighet att bygga upp skolor och borra brunnar säljer inga lösnummer. Att soldaterna i Kosovo beslagtog tusentals illegala vapen varje månad kunde man aldrig läsa i tidningarna. Att svenskarna under kriget i Bosnien under usla förhållanden upprepade gånger försatte egna trupper i livsfara för att rädda civilbefolkningen är det nog få som vet. De flesta svenskar har förmodligen ingen aning om att det ens varit svenska trupper i Bosnien.
Bilden av den våldsamme legoknekten är för enkel, en alltför tilltalande stereotyp för att släppa. Den säljer för bra. Och få verkliga soldater har lust att gå ut i medierna och tala när reaktionen oftast blir anklagelser och ifrågasättande.
I slutändan har det blivit ett hårt liv att vara soldat i ett land som haft fred alltför länge för att minnas hur fruktansvärt ett krig är, och alltför tydligt blir den krassa sanningen bakom det gamla ordstävet.
"Gud och soldaten vörda vi
när i tider av fara de stå oss bi
Men när faran är borta och fyllda äro faten
då glömma vi gud och förakta soldaten"
Sorgen efter de två döda kamraterna revs ytterligare upp av svenska mediers paranoia och hetsen kring kulorna som dödat soldaterna, och gruppen som var kvar i afghanistan fick istället för sin nations tacksamhet för sin insats utstå hemlandets misstänksamhet över att de dödat två av sina kamrater.
För så går det ju till. Så har vi sett på film.
Johanne Hildebrant var den enda som vågade stå rakryggat på soldaternas sida i den kommande stormen. Genom allt som hänt har hon envetet ihärdat att den verklighet som soldaterna möter nere i afghanistan skiljer sig närmast diametralt från den sanning vi upplever när vi går på bio hemma i sverige. Jag hamnade i diskussion med en bekant för ett tag sedan då jag snart fick höra de svenska styrkorna beskrivas som "smågrabbar" som åker ut och "massakrerar 'talibaner' [...], spränger småflickor i luften, förstör civilbefolkningens hem och boskap", allt för att få sig ett "spännande äventyr" där de huvudsakliga uppgifterna var att "kollar på porr i grupp och skjuta med stora vapen".
Alla har naturligtvis rätt till en åsikt, men jag finner det minst sagt bekymrande att höra ett sådant uttalande från någon som studerar juridik vid Lunds Universitetet. Om någor påvisar detta att uppfattningen om den svenska styrkan i Afghanistan är klart bristfällig, gränsande till skadlig.
Mycket av detta skulle väl kunna spåras till det svenska försvarets tradition slutenhet gentemot det övriga samhället. Det svenska försvaret har alltid varit måna om att dess verksamhet "bör" - vilket man i SäkI utläser att "'bör' skall utläsas som 'skall' om inte andra tungt vägande skäl föreligger" - ske på en "need to know"-basis. Detta ger två tydliga konsekvenser; dels att det naturligtvis föreligger en högre säkerhet runt verksamheten eftersom insynen är så knapp, men numera även i växande takt att den stora majoriteten av befolkningen inte vet någonting om sin försvarsmakts verksamhet bortsett från vad de kan snappa upp från andra källor. Så länge det rådde värnplikt gjorde detta inte så mycket eftersom hälften av befolkningen gavs god insyn i och med mönstring och värnplikt, men sedan nedskärningarna under tvåtusentalet har andelen som gjort militär tjänstgöring stadigt sjunkit, och med de även den andel som överhuvudtaget vet vad försvaret gör. Nu börjar de bli många.
Och hur skall man beskriva en livsstil som soldat eller officer för någon som aldrig varit borta från civilisationen tillräckligt länge för att se solen gå upp igen eller varit mer än en halvtimme från nästa cappuccino? Hur beskriver man den intensiva stressen i strid för någon vars uppfattning om stress är panikpluggandet på biblioteket sista två dagarna innan tentan? Hur förklarar man att de svenska soldaternas uppgift i Afghanistan är att stödja och hjälpa civilbefolkningen till en stabil tillvaro när samhället bara ser hjälmar, stridsvästar och AK-5:or?
Mina vänner och kollegor som varit nere i Afghanistan de senaste missionerna har alla kommit tillbaka och talat sig varma om Johanne Hildebrant och hennes engagemang och stöd. Alla har de velat komma ned till Afghanistan, och alla har det - tack och lov - återvänt med livet i behåll. Jag är glad och stolt över både dem, och deras insats. Trots deras beskrivningar av damm, leda, instängdhet och rutin gränsande till vansinne har jag ännu inte träffat någon som inte vill återvända. De är inga testosteronstinna våldsivrare. De är män och kvinnor i tjugo- och trettioårsåldern med flickvänner, bilar och villor i förortsområden. De tränar, går på bio, läser morgontidningen och skrattar åt ordvitsar. De går på stan och köper kläder, de huttrar till då de ser regnet på morgonen och klagar på att kaffet är slut.
Faktum är att hur mycket du än vill förneka det, när allt kommer omkring är de precis som du.
Så när Claes Arvidsson undrar varför det är så tyst om soldaterna är det lätt att dra slutsatsen att svaret grundar sig i att ingen är intresserad av att lyssna. För Sverige är ju ett sådant humant land, så rättvisa och jämställda och befolkat av idel Vuxna Människor som ju vet att man inte löser några problem med att kriga och slåss. Att vi är en av världens största vapenexporter är ju inte relevant i frågan. Ja, det är ju inte vi som avlossar skotten.
Att biståndsorganisationerna ofta inte kan ta sig fram utan militär eskort och beskydd nämns inte. Att talibanska krigsherrar ofta håller sig borta från svenskhållna territorier som istället får möjlighet att bygga upp skolor och borra brunnar säljer inga lösnummer. Att soldaterna i Kosovo beslagtog tusentals illegala vapen varje månad kunde man aldrig läsa i tidningarna. Att svenskarna under kriget i Bosnien under usla förhållanden upprepade gånger försatte egna trupper i livsfara för att rädda civilbefolkningen är det nog få som vet. De flesta svenskar har förmodligen ingen aning om att det ens varit svenska trupper i Bosnien.
Bilden av den våldsamme legoknekten är för enkel, en alltför tilltalande stereotyp för att släppa. Den säljer för bra. Och få verkliga soldater har lust att gå ut i medierna och tala när reaktionen oftast blir anklagelser och ifrågasättande.
I slutändan har det blivit ett hårt liv att vara soldat i ett land som haft fred alltför länge för att minnas hur fruktansvärt ett krig är, och alltför tydligt blir den krassa sanningen bakom det gamla ordstävet.
"Gud och soldaten vörda vi
när i tider av fara de stå oss bi
Men när faran är borta och fyllda äro faten
då glömma vi gud och förakta soldaten"
Har sett Armadillo och 'Sverige ut ur Afghanistan' har aldrig känts som ett mer passande utrop. Fy fan.
Per Gustavsson Ingen rolig upplevelse direkt.. Tur att jag såg den på dansk tv så jag inte førstod allt - illa nog som det var
den 2 mars kl. 07:53 ·
Viola Lundberg Märkligt. Jag ser Armadillo och känner ännu starkare vikten av vår närvaro där. Den danska verkligheten är inte samma som den svenska, men allvaret är detsamma. Det kostar att försvara frihet och demokrati, och i slutändan är det våra nordiska soldater som betalar priset. Vi skall väl alla vara tacksamma för att de faktiskt åtminstone valt det frivilligt, istället för att alla tvingas betala här hemma den dagen olyckan kommer hit. Precis såsom den gjort till Afghanistan.
Men det är klart. Jag kan ju vara jävig.
den 3 mars kl. 21:50 ·
Helena Paulsson Viola, vadå olyckan kommer hit? Ända anledningen att den kommer hit- vilket den redan gjort i bemärkelsen afghaner flyr från ännu ett av USAs meningslösa krig, och svenskar dör därborta (tydligen nu också skjutna av sina egna...) är pga av olja och gas och 9/11, det har absolut inget med "frihet och demokrati" att göra. Tacksam att några smågrabbar åker ut och massakrerar "talibaner" (hej folkrättsbrott), spränger småflickor i luften, förstör civilbefolkningens hem och boskap för att det är ett spännande äventyr för dom, dom får kolla på porr i grupp och skjuta med stora vapen? Ska "vi" vara tacksamma för det? Fine om dom frivilligt vill ägna sig åt sånt, men inte för mina skattepengar. Och helst inte på bekostnad av afghanernas liv och hälsa...för att inte nämna alla brott den sittande, väst-stödda afghanska regeringen har gjort sig skyldiga till, men känner att fb-inte ger riktigt med plats...
den 3 mars kl. 23:43 · ·
1Laddar ...
Helena Darmell Word igen. Och dessutom blev jag lite förvånad över de utmärkelser de fick som tack för att de lyckades tappa in en handgranat i en buske- modigt värre. Och den gemytliga stämningen som infann sig när de fått gå lös på redan döda afghaner. Nää du, NOT in my name.
den 3 mars kl. 23:51 ·-
Viola Lundberg "Olyckan" är i detta fall ett krig motsvarande det i Afghanistan. Vi har tur som troligtvis kommer slippa ett sådant under vår livstid. Vad man än tycker om anledningarna bakom invasionen i Afghanistan så är gjort nu gjort, och det enda vi kan - och bör - göra är att hjälpa till att plocka upp bitarna. Afghanistan var en "fail state" redan innan invasionen, och det går inte att lägga allt ansvar för landets nuvarande status på USA, hur mycket man än vill.
Jag gissar att du själv inte har någon personlig koppling till soldatyrket, eller känner någon närmare som har erfarenhet av de svenska Afghanistanstyrkorna. Därför vill jag påpeka att det är stor skillnad mellan det politiska kriget och soldaten. Soldaten är inte politik, och att skylla kriget på soldaten är djupt orättvist. Soldaten gör sitt jobb, löser sin uppgift under förhållande vi inte ens kan drömma om. Armadillobasen var danskarnas mest utsatta bas, och patrullerna utsattes för eldöverfall i stort sett dagligen. Den krassa attityden - som vid eldöverfallet i filmen - är främst en reaktion på behovet av att distansera sig från den extremt stressade situationen.
Det är djupt orättvist att kalla dem skjutglada småpojkar med en fablesse för att massakrera talibanflickor. Skjuta stora vapen och titta på porr i grupp kan de göra på hemmaplan. Är det pengar man är ute efter så jobbar man civilt. Det är inte därför de är där.
Med detta inte sagt att jag står bakom USA, eller NATO. Jag kan inte uttala mig om andra länders styrkor, och gör det inte heller. Detta är min åsikt, och enbart så.
Jag stöder inte krig, men jag står helhjärtat bakom soldaten.
Varför är det så tyst om våra svenska krigare?
”Plötsligt skar spårljus genom mörkret. Sekunden senare började kulor slå in i galten. Hårda smällar hördes när de smattrade mot fordonets bepansring.
’Sammanstöt!’
Soldaterna började ropa i munnen på varandra.
’Vad i helvete!’
Takskytten skrek och öppnade eld med kulsprutan. Signalisten sköt genom skottgluggen i fönstret. För varje skott bildades det ett övertryck i bilen som dunkade mot soldaternas kroppar. Krutröken fyllde kupén, adrenalinet pumpade.”
Tidigare i höst utkom boken Krigare (Forum) av Johanne Hildebrandt, krigsreporter och kolumnist här på ledarsidan. Hon levde med FS 19 på jobbet under deras halvår 2010 – från utbildningen på Livgardet till hemkomst och medaljering. Ja, alla kom inte hem med livet i behåll. En av soldaterna stupade.
Krigare är en viktig bok. Den ger soldaterna röst och låter oss andra lyssna till krigarna. Det är stark och nära läsning om svenskar som gör ett fantastiskt jobb. Hildebrandt ger också mer i form av nedslag i hur svensk politik funkar och hur försvaret inte funkar. Perspektivet vidgas i möten med afghaner. För den som grubblar över hur det ska gå framöver finns det gott om bränsle för mer grubbel.
Det svenska militära engagemanget i Afghanistan var länge det glömda kriget. Trots att det pågick år efter år kan nyfikenheten och rapporteringsviljan i medierna i allmänhet – med SvD som undantag – beskrivas som gäspande. Först med skador och förluster vaknade intresset – och sedan har det dessutom blivit politisk strid om saken.
Trots att Sverige har varit på plats sedan 2001 är Krigare den första boken om Afghanistan-insatsen, men den har ändå bara mött ett förstrött intresse i medierna. Den har inte recenserats i de stora drakarna. Expressen är den enda ledarsidan som har tagit upp den.
Obegripligt, tycker jag. Insatsen rör säkerhetspolitikens kärna, handlar om hur skattepengar används och innebär att staten anställer medborgare för att jobba med livet som insats. Det blir dock begripligt mot bakgrund av mediernas ointresse för – och i konsekvens därav bristande kunskaper om – försvaret som jag också behandlade i rapporten Försvaret i medierna (TMI 2010).
På ett annat plan kan misstänkas att en kvardröjande neutralism – med en god portion anti-amerikansk bottenskyla – också gör sitt till. Krigare inbjuder till ett möte som alla inte vill bli inbjudna till. Jag tänker på dem som uttrycker sig i termer av ”legosoldater” och ”vita ariska stridspittar” – och som alltid har varit motståndare till allt annat engagemang än civilt bistånd.
’Sammanstöt!’
Soldaterna började ropa i munnen på varandra.
’Vad i helvete!’
Takskytten skrek och öppnade eld med kulsprutan. Signalisten sköt genom skottgluggen i fönstret. För varje skott bildades det ett övertryck i bilen som dunkade mot soldaternas kroppar. Krutröken fyllde kupén, adrenalinet pumpade.”
Tidigare i höst utkom boken Krigare (Forum) av Johanne Hildebrandt, krigsreporter och kolumnist här på ledarsidan. Hon levde med FS 19 på jobbet under deras halvår 2010 – från utbildningen på Livgardet till hemkomst och medaljering. Ja, alla kom inte hem med livet i behåll. En av soldaterna stupade.
Krigare är en viktig bok. Den ger soldaterna röst och låter oss andra lyssna till krigarna. Det är stark och nära läsning om svenskar som gör ett fantastiskt jobb. Hildebrandt ger också mer i form av nedslag i hur svensk politik funkar och hur försvaret inte funkar. Perspektivet vidgas i möten med afghaner. För den som grubblar över hur det ska gå framöver finns det gott om bränsle för mer grubbel.
Det svenska militära engagemanget i Afghanistan var länge det glömda kriget. Trots att det pågick år efter år kan nyfikenheten och rapporteringsviljan i medierna i allmänhet – med SvD som undantag – beskrivas som gäspande. Först med skador och förluster vaknade intresset – och sedan har det dessutom blivit politisk strid om saken.
Trots att Sverige har varit på plats sedan 2001 är Krigare den första boken om Afghanistan-insatsen, men den har ändå bara mött ett förstrött intresse i medierna. Den har inte recenserats i de stora drakarna. Expressen är den enda ledarsidan som har tagit upp den.
Obegripligt, tycker jag. Insatsen rör säkerhetspolitikens kärna, handlar om hur skattepengar används och innebär att staten anställer medborgare för att jobba med livet som insats. Det blir dock begripligt mot bakgrund av mediernas ointresse för – och i konsekvens därav bristande kunskaper om – försvaret som jag också behandlade i rapporten Försvaret i medierna (TMI 2010).
På ett annat plan kan misstänkas att en kvardröjande neutralism – med en god portion anti-amerikansk bottenskyla – också gör sitt till. Krigare inbjuder till ett möte som alla inte vill bli inbjudna till. Jag tänker på dem som uttrycker sig i termer av ”legosoldater” och ”vita ariska stridspittar” – och som alltid har varit motståndare till allt annat engagemang än civilt bistånd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)